aktuellt

I Fossilfaunors uppkomst och utdöende spinner Irma Schultz trådar mellan liv som befolkar samma plats, med årmiljoners avstånd från varandra. Irma Schultz utforskning av fossilernas närvaro i vår värld är ett försök att upprätta en förbindelse mellan oss och sedimentens djup, hitta språket och grammatiken för tidsrymder som egentligen är ofattbara. Fossilfaunors uppkomst och utdöende är Irma Schultz återkomst som författare efter debuten med romanen Härd 2023. Bokförlaget Polaris

RECENSIONER AV ”FOSSILFAUNORS UPPKOMST OCH UTDÖENDE”:

”I ”Fossilfaunors uppkomst och utdöende” bekantar vi oss med en person som studerar naturen och dess avlagringar. Ömsom vetgirigt, ömsom vemodigt, korsklipper Schultz mellan å ena sidan fossiler och å andra sidan förskolebarn, skyfall och matkassar. Det som en gång varit levande, men sedan miljoner år har stelnat, ställs alltså bredvid livets reproduktion i samtiden. Det existentiella greppet känns igen från i stort sett all poesi, från Ovidius dagar till våra: Minns att du är dödlig, människa. Tiden går, ingenting består. En dag ska den som nu vandrar på jorden, med sina sorger och sin lycka, utgöra sedimentet för dem som ska fortsätta att vandra.” Athena Farrokhzad, Dagens Nyheter 24 mars 2026.

”Verserna kryllar också av svåra, roliga ord för den urbana flora- och faunafattige nutidsmänniskan att lära av, som: kalktuffbildning, graptoliter och lingulidsamhället. Det mesta är skrivet på en sorts observerande fältstudielyrik, som vore texterna hämtade ur en flora… De fåtalet gånger det dyker upp ett du (en gång) eller ett vi (tre gånger) bränner det därför till. ” Linda Boodh, BTJ-häftet nr 3, 2026.

”Det finns också ett liv som övervinner ensamheten. Det växer hos dem som är ”förankrade / i det förflutna”. Om dem heter det: ”… strömmarna / förde dem samman”. Bibeln kallar dem ”jordens pelare” och ”de stilla i landet”. Harry Martinson såg dem i Aniara…Hur ska man läsa denna stora dikt om framtidens fossilfynd? Kanske som en varning, kanske som en sorg, kanske som ett nödrop. Solsjenitsyn ger ett svar i sitt Nobeltal: Dikten är som ett gåtfullt, lockande föremål, uppkastat på tidens strand, omöjligt att exploatera men ständigt fascinerande.”Christian Braw, Kyrkans tidning, 7 maj 2026.